Mötesplatsen för dig inom fastighetsbranschen, apr, 25 2019
Senaste Nytt

Vart är vi på väg? Tolkning av byggbranschens standardavtal

Ida M Ulfsdotter, biträdande jurist på Foyen Advokatfirma
Bild: Foyen Advokatfirma
Ida M Ulfsdotter, biträdande jurist på Foyen Advokatfirma Bild: Foyen Advokatfirma
Per Vestman, advokat på Foyen Advokatfirma
Bild: Foyen Advokatfirma
Per Vestman, advokat på Foyen Advokatfirma Bild: Foyen Advokatfirma
Publicerad av
Redaktionen - 19 mar 2019

Tolkning av byggbranschens standardavtal – ny utvecklingslinje från Högsta domstolen

 

Text: Ida M Ulfsdotter, biträdande jurist och Per Vestman, advokat på Foyen Advokatfirma

 

Högsta domstolen (”HD”) har i flera avgöranden de senaste 10 åren uttalat sig om hur de så kallade allmänna bestämmelserna om entreprenader (AB 04 och ABT 06 och dess föregångare) ska tolkas.[1] HD har i dessa tidigare avgöranden klargjort vilka tolkningsprinciper som ska användas och i vilken ordning dessa ska tillämpas.

 

I korthet är utgångspunkten för en tolkning på objektiva grunder av ett standardavtalsvillkor det omtvistade villkorets 1) ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, eller när ordalydelsen inte ger något besked alls, ska ledning sökas i 2) avtalets systematik och de övriga villkoren i standardavtalet. Om ledning inte kan fås genom avtalet ska avtalsvillkoret tolkas i ljuset av 3) dispositiv rätt. Ledning får här sökas i de allmänna obligationsrättsliga principerna och vad som gäller för närliggande avtalstyper. Ytterst och sist ska det göras en övergripande 4) rimlighetsbedömning, då dispositiva rättsregler kan behöva anpassas till det specifika avtalet för att beakta behovet av en rimlig balans mellan rättigheter och skyldighet för parterna. Man måste alltså beakta entreprenadavtalets speciella drag.[2]

Målet som ligger till grund för praxis
HD har i år genom beslut den 7 juli 2018 i mål Ö 4965–17 utvecklat den tolkningsmetod som växt fram genom praxis. Målet avsåg en fråga som HD fick hänskjuten till sig från tingsrätt angående omfattningen av entreprenörs ersättningsskyldighet vid avhjälpande av fel.

Målet handlade i korta drag om en delad entreprenad. En beställare och en VVS-entreprenör hade ingått avtal om en rörentreprenad med ABT 94 som avtalsinnehåll. Sedan entreprenaden hade slutbesiktigat och godkänts uppkom under garantitiden problem med avloppen. Entreprenören medgav åtgärdande om beställaren beredde åtkomst och utförde nödvändiga återställandearbeten eftersom rörledningarna var ingjutna i byggnaderna. När avhjälpandearbetet var utfört och beställaren återställt byggnaderna krävde beställaren entreprenören på ersättning för kostnaderna avseende åtkomst och återställande.     

Frågan som hänsköts till HD var om entreprenör är skyldig att vid avhjälpande ersätta beställaren fullt ut för kostnader avseende åtkomst och återställande efter utförda avhjälpandearbeten (jmf kap 7 § 25 ABT 94) eller om ersättningsskyldigheten ska begränsas till 15 % av kontraktssumman (jmf kap 5 § 14 ABT 94).

HDs tillvägagångssätt
HD gick inledningsvis igenom den tolkningsmetodik som slagits fast genom tidigare praxis och kom fram till att vägledning inte kunde fås vare sig genom ordalydelsen, avtalets systematik, eller av dispositiv rätt. HD sökte därefter ledning i den entreprenadrättsliga litteraturen och standardavtalen. HD konstaterade att frågan om omfattningen av entreprenörens avhjälpandeskyldighet är knapphändigt behandlad i den svenska litteraturen. HD gick därför vidare och gjorde en komparativ studie – en jämförelse – utifrån den danska och norska entreprenadrätten. HD konstaterade att den grundsyn som kommer till uttryck i Danmark och Norge ger i ljuset av den nordiska rättsgemenskapen på området också ett betydande stöd för att såväl avhjälpandeskyldigheten enligt ABT 94 som den dispositiva rätten får anses ha den innebörden; att entreprenören ska svara för alla de åtgärder som krävs för att entreprenaden ska bli avtalsenlig.

Det intressanta i detta beslut, förutom slutsatsen om entreprenörens avhjälpandeskyldighet, är just utvidgandet av tolkningsmetodiken för avtal på entreprenadrättens område.

HD:s resonemang får tolkas som att om man i steg 3 ovan, när man försöker fastställa vad som gäller enligt dispositiv rätt, inte finner svar på frågan i den svenska rätten, får söka ledning i rättsordningarna i våra grannländer.

Att tolka svensk rätt inom t.ex. köprätten utifrån regler i våra grannländer är inte unikt och nytt, utan är en väletablerad tolkningsprincip. Visserligen har de nordiska länderna egna lagregler men reglerna inom framförallt köprätten har i norden växt fram gemensamt och parallellt och vilar på samma överväganden. Men att snegla på grannländerna vid tolkning av entreprenadavtal är en ny företeelse och skapar ytterligare en dimension. Detta medför dock att tolkningen av de svenska allmänna bestämmelserna kan bli oförutsägbar eller rent av överraskande om domstolar inspireras av och tar intryck av entreprenadavtalen i övriga nordiska länder.

Det är svårt att överblicka betydelsen av HD:s utvecklade sätt att tolka standardavtalen. Det är dock ett avgörande i raden av flera där tendensen är tydlig. HD tar nya vägar – och ibland oväntade – för att fylla ut avtalens luckor och oklarheter. I en bransch med standardavtal som bygger på förhandling och enighet mellan branschens aktörer om villkorens innebörd är detta ännu en liten maktförskjutning från branschen till en ny källa. Nämligen branschvillkor i våra grannländer. Detta i sig gör BKK:s pågående revidering av AB 04 och ABT 06 allt mer angelägen och att resultatet därav blir bättre och mer förutsebara avtal.

 

[1] Det saknas avgöranden från HD där avtalet för arkitekt- och teknikkonsulttjänster (ABK 09), avtalet för köp av byggvaror (ABM 07) eller underentreprenadavtalen (ABU-07 och ABT-U 07) tolkas men HD:s tolkningsprinciper får antas gälla även för dessa. 

[2] Se bl.a. NJA 2014 s. 960, NJA 2015 s. 862 och NJA 2013 s. 271.