Inspirationen till detta projekt (Morelia, Mexiko) kommer från de knappt hörbara sorl och viskningar som finns i miljöer som denna, samt kundens önskemål om att hitta en plats där den kunde känna sig trygg. Hur kan man känna sig trygg? Vad kan man göra när man känner sig sårbar? Denna fråga kan besvaras med en bild, eller kanske ett minne: ett förskrämt barn som täcker sig med ett täcke när det kikar ut för att försäkra sig om att det kan ha uppsikt över allt som pågår runtomkring.
Översättning och bearbetning Simon Matthis
Att dra ett täcke över sig är en väldigt enkel handling som anspelar på den mest grundläggande delen av jaget – ett täcke döljer, skyddar, lindar in och skapar ett utrymme under detsamma som är så säkert och tryggt att det håller alla andar, spöken eller demoner som kan finnas runt rummet på avstånd.
Så kan detta projekt beskrivas, ett projekt som också skapar kontinuitet tack vare de vackra bostadsytorna i landskapet, som bildar en ny kulle på en plats redan omgiven av många andra.
Som ordens betoningar i en dikt Arkitektur är som ordens betoningar i en dikt - som ett kommatecken eller ett frågetecken - men aldrig själva dikten i sig. Dikten är redan skriven av tallarna, ekarna, den söta akacian, eldflugorna, vägen, staketet, grannens vattenbrunn, jorden, fruktträdgården och näktergalen.
Fyra betongväggar, som överraskande tar plats i landskapet, bidrar med sina accenter till dikten. Två av dem bär upp marken för den nya kullen – som skapades genom att lyfta upp lakanet… - och de två andra ramar in ingången och vägleder gäster in i huset.
Passagen är tillräckligt bred för att man ska kunna gå bekvämt ensam på den, men ändå smal nog att försvåra för flera att slå följe. Vägen leder fram till ett gammalt träd med en så majestätisk närvaro att det var nödvändigt att göra avkall på den rätlinjiga formen hos en av väggarna med en mjuk kurva så att man passera helt nära trädet.
Efter att ha klivit in över tröskeln av trä, gått ner för några trappsteg av pärlsten och öppnat en tung ståldörr, öppnar sig ett betongvalv som bär upp lasten av det gröna täcket, vilket ger en känsla av att vara inne i en kall, mörk, men märkligt nog mysig grotta.
Materialval
Betong valdes som huvudmaterial på grund av dess förmåga att interagera med skogen och dess föränderliga färger... grått som övergår till grönt, svart och gult som gradvis införlivas i miljön. Golvet ger ett varmt intryck av trä, vilket skapar balans och uppväger betongens kalla temperaturskala. Stål kompletterar bilden, vilket kan associera till trädets bark.
När det gäller den rumsliga planeringen är de allmänna utrymmena på husets vänstra sida helt exponerade mot den trädbevuxna ravinen medan den högra sidan öppnar sig mer diskret mot en innergård med utsikt över trädtopparna och himlen.
Viktigt i projektet var att minimera referenserna till en viss tid, så kylskåp och annan teknisk utrustning har dolts, belysningen är väldigt diskret installerad och endast de fyra materialvalen har framhävts: sten, trä, betong, stål. Det var mycket viktigt för kunden att bevara den råa och opåverkade atmosfären som finns i bergen.